Jag vet inte vad jag vill med den här tråden egentligen, mest ventilera tror jag. För idag är en dålig dag, en riktig skitdag då jag bara gråter och sover.
Jag har nog aldrig mått särskilt bra, redan när jag gick på dagis så vart jag onormalt hysterisk över att bli lämnad av mina föräldrar. Jag grät till och från hela dagarna på dagis, och jag minns fortfarande den fruktansvärda känslan av att bli lämnad.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var ca 4år, och sen dess har jag och pappa aldrig haft någon jättebra relation. Vi träffas ibland och han frågar hur det går i skolan, i övrigt är vi som främlingar.
När jag var ca 10år började mina ätstörningar, jag gick ner ca 15kg och var mest bara skinn och ben under flera år. Vid den åldern så slutade jag gå i skolan helt, jag gick på möten på skolan varje vecka och fick med skoluppgifter hem. Tvingades gå till en psykolog 1 gång i veckan, men jag sa aldrig ett ord till henne.
När jag var ca 12år så började jag gå i skolan ca 2 ggr i veckan, men när jag nyss fyllt 13 så dog min storebror. Då rasade min värld igen och på 2 månader gick jag inte utanför dörren. Till skolan gick jag inte igen förrän jag var 15, då var jag på skolan några dagar i veckan. När jag började gymnasiet så gick jag inte på 6 månader, bytte då linje och började om på nytt.
Nu går jag sista året på den linjen och det har gått hyfsat, ibland går det 2 veckor och jag orkar inte vara på skolan, sen kan det gå bra i 2 månader. Jag går en praktisk linje och har praktik 3 dagar i veckan.
ALLT inom mig skriker nej varje dag jag ska till skolan/praktiken, jag träffar nästan aldrig mina vänner för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara sitta hemma och vara ifred, men samtidigt så är det då den värsta ångesten kommer... Panikattackerna kommer mer ofta än sällan, och kan vara i flera timmar.
Allt jag vill är att vara normal. Att varje kväll inte måste innebära att jag får panikattacker, pågrund av att jag måste till skolan/praktiken. Jag får ibland kraftig panikångest innan jag ska vara med en kompis. Blir saker inte exakt som jag tänkt mig så får jag panikångest och struntar helst i allt.
Jag vill aldrig någonsin ha ett jobb. Jag vill vara hemma med mina djur, träffa så få människor som möjligt, slippa paniken. Jag vill inte bli nervös av att träffa okända personer. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill inte bli tvingad till saker. Jag vill kunna vara en normal, fungerande människa.
Jag har det egentligen bra. Jag har min familj, min pojkvän, massor av vänner och min hund. Men den förbannade ångesten äter upp mig inifrån.
Jag har nog aldrig mått särskilt bra, redan när jag gick på dagis så vart jag onormalt hysterisk över att bli lämnad av mina föräldrar. Jag grät till och från hela dagarna på dagis, och jag minns fortfarande den fruktansvärda känslan av att bli lämnad.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var ca 4år, och sen dess har jag och pappa aldrig haft någon jättebra relation. Vi träffas ibland och han frågar hur det går i skolan, i övrigt är vi som främlingar.
När jag var ca 10år började mina ätstörningar, jag gick ner ca 15kg och var mest bara skinn och ben under flera år. Vid den åldern så slutade jag gå i skolan helt, jag gick på möten på skolan varje vecka och fick med skoluppgifter hem. Tvingades gå till en psykolog 1 gång i veckan, men jag sa aldrig ett ord till henne.
När jag var ca 12år så började jag gå i skolan ca 2 ggr i veckan, men när jag nyss fyllt 13 så dog min storebror. Då rasade min värld igen och på 2 månader gick jag inte utanför dörren. Till skolan gick jag inte igen förrän jag var 15, då var jag på skolan några dagar i veckan. När jag började gymnasiet så gick jag inte på 6 månader, bytte då linje och började om på nytt.
Nu går jag sista året på den linjen och det har gått hyfsat, ibland går det 2 veckor och jag orkar inte vara på skolan, sen kan det gå bra i 2 månader. Jag går en praktisk linje och har praktik 3 dagar i veckan.
ALLT inom mig skriker nej varje dag jag ska till skolan/praktiken, jag träffar nästan aldrig mina vänner för jag orkar inte bry mig. Jag vill bara sitta hemma och vara ifred, men samtidigt så är det då den värsta ångesten kommer... Panikattackerna kommer mer ofta än sällan, och kan vara i flera timmar.
Allt jag vill är att vara normal. Att varje kväll inte måste innebära att jag får panikattacker, pågrund av att jag måste till skolan/praktiken. Jag får ibland kraftig panikångest innan jag ska vara med en kompis. Blir saker inte exakt som jag tänkt mig så får jag panikångest och struntar helst i allt.
Jag vill aldrig någonsin ha ett jobb. Jag vill vara hemma med mina djur, träffa så få människor som möjligt, slippa paniken. Jag vill inte bli nervös av att träffa okända personer. Jag vill inte göra någon besviken. Jag vill inte bli tvingad till saker. Jag vill kunna vara en normal, fungerande människa.
Jag har det egentligen bra. Jag har min familj, min pojkvän, massor av vänner och min hund. Men den förbannade ångesten äter upp mig inifrån.
