Att vara vuxen och orka med livet med eller utan diagnos

[Exile]

Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.

Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.

Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.

Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.

Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.

I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".

Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?

Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.

Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.

Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?

Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?

 

[Tonto]

Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.

Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.

Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.

Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.

Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.

I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".

Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?

Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.

Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.

Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?

Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?

Har inte så mycket att säga om ämnet, men efter att ha varit på camping/festival med människor som inte orkar fixa mat/städning etc. så tycker jag nog att det finns människor som 100% skulle frysa och i princip svälta ihjäl än att "ta tag" i saken och faktiskt fixa mat och värme. Trodde verkligen inte det, men misären dom levde i (vägrade planera och fixa till dom) fick mig att ändra mig.

 

[SiZo]

Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.

Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.

Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.

Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.

Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.

I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".

Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?

Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.

Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.

Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?

Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?

Jag tror, utan att ha någon som helst utbildning på området, att vi är så pass långt ifrån vårt evolutionära ursprung att vi liksom inte fungerar längre. De naturliga beteenden som vi uttryckte som tex stenåldersmänniskor - hur många av dem har vi möjlighet att uttrycka idag? Hur många timmar/dag arbetade man på den tiden?

Jag tror att många skulle potentiellt må mentalt mycket bättre om det blev någon form av apokalyps där vi tvingas till att leva som vi egentligen är skapade. Jag vet att jag åtminstone skulle det - förutom att min ena medicin skulle försvinna givetvis. Så jag skulle nog dö bland de första, men om vi bortser från den lilla detaljen

Jag tror absolut inte att vi är gjorda för att arbeta så mycket som vi gör, bo så isolerat som vi gör osv osv. Jag tror att gemeneman inte har möjlighet att få sina beteendebehov tillfredsställda alls i vår moderna värld.

 

[Exile]

Jag tror, utan att ha någon som helst utbildning på området, att vi är så pass långt ifrån vårt evolutionära ursprung att vi liksom inte fungerar längre. De naturliga beteenden som vi uttryckte som tex stenåldersmänniskor - hur många av dem har vi möjlighet att uttrycka idag? Hur många timmar/dag arbetade man på den tiden?

Jag tror att många skulle potentiellt må mentalt mycket bättre om det blev någon form av apokalyps där vi tvingas till att leva som vi egentligen är skapade. Jag vet att jag åtminstone skulle det - förutom att min ena medicin skulle försvinna givetvis. Så jag skulle nog dö bland de första, men om vi bortser från den lilla detaljen

Jag tror absolut inte att vi är gjorda för att arbeta så mycket som vi gör, bo så isolerat som vi gör osv osv. Jag tror att gemeneman inte har möjlighet att få sina beteendebehov tillfredsställda alls i vår moderna värld.

Ja det är det här jag var inne på.

Jag läste för ett tag sedan, har dock inga källor så kan inte garantera att det är helt sant, att det liksom är en modern myt att folk jobbade och slet hela tiden "förr i tiden", tvärtom var det fler lediga dagar och dagarna var ofta kortare. Vi har aldrig jobbat så mycket som vi gör idag och det var industrialiseringen som var startskottet.

Jag tänker att det inte heller bara är just det med heltidsjobb utan även alla krav i övrigt. Man ska vara si och så, ha de och dem aktiviteterna, skyhöga krav på vad som räknas som bra, närvarande förälder. Samtidigt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle och matas konstant med information och reklam om saker vi måste ha, hur vi måste vara. Det ska köpas nyaste teven, det ska vara en 12-stegsrutin för ansiktet så att man inte (gud förbjude) blir gammal och ful och ditten och datten.

Vad säger det liksom om nutiden att folk måste ta uppåttjack för att liksom kunna vara "normalfungerande"? Jag tror inte heller det hjälper att enkla jobb försvinner och att "självständighet" är det nya fina ordet som ska vara ledande inom allt. Man ska sköta sitt eget schema på jobbet, för att inte tala om barnen som typ ska skapa sin egen läroplan i skolan... Jag tror att jag i grund och botten är en person som behöver ett ganska inrutat jobb för att fungera optimalt, med ett tydligt schema där jag inte kan prokrastrinera på samma sätt och jag tror inte jag är ensam om det.

Vad fan gör man liksom. Bara kämpar sig igenom skiten tills det är dags för pension? Vilket inte lär bli innan 75 som det ser ut nu.

 

[SiZo]

Ja det är det här jag var inne på.

Jag läste för ett tag sedan, har dock inga källor så kan inte garantera att det är helt sant, att det liksom är en modern myt att folk jobbade och slet hela tiden "förr i tiden", tvärtom var det fler lediga dagar och dagarna var ofta kortare. Vi har aldrig jobbat så mycket som vi gör idag och det var industrialiseringen som var startskottet.

Jag tänker att det inte heller bara är just det med heltidsjobb utan även alla krav i övrigt. Man ska vara si och så, ha de och dem aktiviteterna, skyhöga krav på vad som räknas som bra, närvarande förälder. Samtidigt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle och matas konstant med information och reklam om saker vi måste ha, hur vi måste vara. Det ska köpas nyaste teven, det ska vara en 12-stegsrutin för ansiktet så att man inte (gud förbjude) blir gammal och ful och ditten och datten.

Vad säger det liksom om nutiden att folk måste ta uppåttjack för att liksom kunna vara "normalfungerande"? Jag tror inte heller det hjälper att enkla jobb försvinner och att "självständighet" är det nya fina ordet som ska vara ledande inom allt. Man ska sköta sitt eget schema på jobbet, för att inte tala om barnen som typ ska skapa sin egen läroplan i skolan... Jag tror att jag i grund och botten är en person som behöver ett ganska inrutat jobb för att fungera optimalt, med ett tydligt schema där jag inte kan prokrastrinera på samma sätt och jag tror inte jag är ensam om det.

Vad fan gör man liksom. Bara kämpar sig igenom skiten tills det är dags för pension? Vilket inte lär bli innan 75 som det ser ut nu.

Om du med uppåttjack menar ADHD medicin så kan du nog släppa den biten iaf, den fungerar inte så på folk med ADHD. Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv som när jag gick på ADHD-medicin. Likadant med lugnande för många med ADHD - jag går uppåt på det och förlorar alla filter i hjärnan. Det är ganska fascinerande faktiskt.

Men ja, jag tror också att vi jobbar mycket mycket mer numera. Och har långvarig stress på ett helt annat sätt.

Mitt mål är därav att köpa gård och bli så gott som självförsörjande. Tyvärr så kostar det så pass mycket pengar att det aldrig kommer hända.

Jag vet ärligt talat inte vad man gör. Ibland känns det bara hopplöst. Men jag försöker hitta de små glädjeämnena i livet. Försöker ägna mig åt svampplockning när det är säsong för det för att göra lite naturliga saker.

 

[bettysmatte]

Jag tror att ett par av mina viktigaste egenskaper är flexibilitet och acceptans. Jag har lätt för att vänja mig vid nytt, och lätt för att skapa nya rutiner. Det har hjälpt mig väldigt mycket i livet, tror jag.

 

[super]

Ja det är det här jag var inne på.

Jag läste för ett tag sedan, har dock inga källor så kan inte garantera att det är helt sant, att det liksom är en modern myt att folk jobbade och slet hela tiden "förr i tiden", tvärtom var det fler lediga dagar och dagarna var ofta kortare. Vi har aldrig jobbat så mycket som vi gör idag och det var industrialiseringen som var startskottet.

Jag tänker att det inte heller bara är just det med heltidsjobb utan även alla krav i övrigt. Man ska vara si och så, ha de och dem aktiviteterna, skyhöga krav på vad som räknas som bra, närvarande förälder. Samtidigt lever vi i ett kapitalistiskt samhälle och matas konstant med information och reklam om saker vi måste ha, hur vi måste vara. Det ska köpas nyaste teven, det ska vara en 12-stegsrutin för ansiktet så att man inte (gud förbjude) blir gammal och ful och ditten och datten.

Vad säger det liksom om nutiden att folk måste ta uppåttjack för att liksom kunna vara "normalfungerande"? Jag tror inte heller det hjälper att enkla jobb försvinner och att "självständighet" är det nya fina ordet som ska vara ledande inom allt. Man ska sköta sitt eget schema på jobbet, för att inte tala om barnen som typ ska skapa sin egen läroplan i skolan... Jag tror att jag i grund och botten är en person som behöver ett ganska inrutat jobb för att fungera optimalt, med ett tydligt schema där jag inte kan prokrastrinera på samma sätt och jag tror inte jag är ensam om det.

Vad fan gör man liksom. Bara kämpar sig igenom skiten tills det är dags för pension? Vilket inte lär bli innan 75 som det ser ut nu.

Inte så mycket bidrag till funderingarna kanske men ville bara påpeka att amfetamin inte är uppåttjack utan tvärtom lugnande, det är heroin som brukar betecknas som uppåttjack och det är det ju ingen som får utskrivet..

 

[parellikusken]

Inte så mycket bidrag till funderingarna kanske men ville bara påpeka att amfetamin inte är uppåttjack utan tvärtom lugnande, det är heroin som brukar betecknas som uppåttjack och det är det ju ingen som får utskrivet..

Nä, det stämmer väl ändå inte..?

 

[Red_Chili]

Sitter med huvudvärk nu, så kanske inte riktigt får fram det jag vill på det sätt jag vill, men ger det ett försök...

Ett STORT problem som jag ser det med de som delar massor om NPF på sociala medier är att de sällan delar helheten, utan bara väl valda delar som är lätt att dela med sig av, och lätta att känna igen sig i. Sedan kostar det fortfarande massor i många länder att få en diagnos, vilket gör att det blir extremt vanligt att självdiagnostisera sig, säkert felaktigt många gånger. Och så rullar bollen igång...

Det är som sagt var ett spektrum, och det är inte så att man antingen inte har några bekymmer alls, eller en NPF-diagnos. Det krävs att man har tillräckligt stora problem i vardagen av sina "symptom" för att man ska få en diagnos. Att jag själv fick diagnos(er) i vuxen ålder är på flera sätt irriterande. Inte bara gör det att folk misstror mig och tänker att jag "hakat på en trend", det påminner mig också om hur mycket annorlunda och bättre livet kunnat vara om jag fått hjälp i tid. Men förr kunde inte tjejer få ADHD-diagnos, knappt någon NPF-diagnos, om det inte var så extremt att man knappt klarade av att alls existera. Och då blev det dessutom oftare andra diagnoser (borderline, depression m.m.) än en faktiskt korrekt NPF-diagnos... Jag själv var tex ett flertal gånger till såväl skolkuratorer på olika skolor samt psykolog på BUP just på grund av mina problem som fanns på så många plan. Och inte en endaste gång föreslogs det att jag skulle få en utredning. Det var något som bara var för killarna. Nu börjar det ändras, och därför blir det många som i vuxen ålder får diagnos också. För äntligen börjar vården fatta att man kan behöva en NPF-diagnos även om man inte beter sig så som man på 80- och 90-talet sa att småkillar med ADHD beter sig. Det har hänt jättemycket där på bara några få år.

Och som vanligt med influencers och liknande: De delar en väldigt finputsad bild av allt. Att säga att personer med NPF-diagnoser blir "supermänniskor" bara de får sina mediciner är ungefär lika verklighetstroget som att säga att samtliga föräldrar med lätthet klarar av att ha superkarriärer och "perfekta" småbarn, bara för att det finns ett fåtal personer som klarar det, eller åtminstone klarar av att visa upp en bild av att det är så.

På många sätt skulle samhället bli bättre för alla om det blev mer accepterat för NPF-diagnoser. För det enda som egentligen behövs i de flesta fall är ökade möjligheter att anpassa saker och ting, tex i arbetslivet. Större möjligheter till distansjobb eller jobb i lugnt(!) rum på ett kontor, lite mer flexibla arbetstider/scheman, tydlighet i det administrativa, välstrukturerat och tydligt med arbetsuppgifter/förväntningar m.m... Alla gynnas av det, av att inte pressas in i en och samma mall.

Med allt det sagt:
Om man känner att man passar väl in på någon/några NPF-diagnos(er) men vården inte tycker att man har tillräckliga problem för diagnos, så finns det ändå väldigt mycket man kan göra. Det finns mängder(!) med information online kring hur man hittar strategier för att klara vardagen på ett bättre sätt utifrån ens diagnoser, och det är sådant som även en odiagnostiserad person kan läsa/lyssna på och använda sig av. Jag själv undersökte mycket sådant under tiden jag väntade på en ordentlig utredning, och det gjorde absolut att saker och ting blev lättare.

 

[Lightzone]

Inte så mycket bidrag till funderingarna kanske men ville bara påpeka att amfetamin inte är uppåttjack utan tvärtom lugnande, det är heroin som brukar betecknas som uppåttjack och det är det ju ingen som får utskrivet..

Näee?
Amfetamin är ju centralstimulerande och definitivt ”uppåt”, i brist på bättre ord då.

 

[Red_Chili]

Och justja, angående ADHD-medicin:
En av de första effekter jag märkte var att jag plötsligt började sova hela nätter. Vänner märkte att jag plötsligt har tålamod med saker jag annars hade lämnat i frustration. När jag bytte till starkare dos noterade sambon att jag faktiskt kunde sitta och slappa i soffan någon timme en ledig förmiddag utan att börja stöka runt och känna att allt var uselt för att jag "inte gjort något vettigt än och dagen är snart slut!" (läs: typ motionerat hundarna ordentligt, städat hela lägenheten och ordnat sjuttoelva andra viktigheter, allt innan lunchtid).

Absolut lugnande med andra ord. Det som händer är att man faktiskt får en chans att hinna med sin hjärna. Utan medicin går min hjärna på högvarv. Konstant. Jag har absolut inga brister vad gäller min intelligensnivå, tvärt om. Det konstaterades under min utredning. Men det är fullständigt meningslöst att vara "smart" för mig, eftersom jag utan medicin inte kan utnyttja något av min kapacitet. Det är också något jag fått höra om och om igen under min uppväxt: "Det är synd att du är så lat när du har sådan otrolig kapacitet!". Ja jo. Jag var inte lat. Jag bara inte hann med min egna hjärna och hade fullt sjå att hålla ordning på hela universum samtidigt för att kunna fokusera på saker som plugg och liknande.

 

[escodobe]

Jag tror, utan att ha någon som helst utbildning på området, att vi är så pass långt ifrån vårt evolutionära ursprung att vi liksom inte fungerar längre. De naturliga beteenden som vi uttryckte som tex stenåldersmänniskor - hur många av dem har vi möjlighet att uttrycka idag? Hur många timmar/dag arbetade man på den tiden?

Jag tror att många skulle potentiellt må mentalt mycket bättre om det blev någon form av apokalyps där vi tvingas till att leva som vi egentligen är skapade. Jag vet att jag åtminstone skulle det - förutom att min ena medicin skulle försvinna givetvis. Så jag skulle nog dö bland de första, men om vi bortser från den lilla detaljen

Jag tror absolut inte att vi är gjorda för att arbeta så mycket som vi gör, bo så isolerat som vi gör osv osv. Jag tror att gemeneman inte har möjlighet att få sina beteendebehov tillfredsställda alls i vår moderna värld.

Fast jag är mycket hellre trött och ansedd som lat i vårt moderna samhälle än att behöva oroa mig för att barn 4 i ordningen på fem år ska svälta ihjäl under vintern, trilla i ån och drukna när jag letar mat eller bli slaktad av stammen bredvid.

Jag kan blir rätt provocerad av en romantiserad bild av historien

 

[escodobe]

Inte så mycket bidrag till funderingarna kanske men ville bara påpeka att amfetamin inte är uppåttjack utan tvärtom lugnande, det är heroin som brukar betecknas som uppåttjack och det är det ju ingen som får utskrivet..

Nej, det där är helt uppåt väggarna fel. Amfetaminmissbrukarna klättrar på väggarna eller monterar ned dom... Heroinisterna står och sover.

 

[Araminta]

Skillnaden på sjukt vs friskt, typiskt vs atypiska, fungerande vs icke-fungerande har starka kulturella och sociala förtecken. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan inom hela hälsovården och samhället.
- Definitionen av död har ändrats dramatiskt över tid och det saknas fortfarande global konsensus.
- Homosexualitet klassades som en sjukdom i Sverige fram till 1979
- Sverige är ensamma i världen med att medikalisera utmattning (utmattningssyndrom).
- Det finns kulturella skillnader i hur människor upplever och beskriver smärta. Likaså kulturella skillnader i när, hur och varför människor söker vård.

Neuropsykiatriska diagnoser är ett framstående exempel i dagens debatt men de är inte unika.

Hela hälsovetenskapen bygger på ett jämförande av den individuella patienten mot någon form av "normalbild". Vi definierar feber vid 38 grader för att den "normala människan" har en kroppstemperatur under det värdet. Vi definierar funktionsnedsättning utifrån bestämda värden för vad en "normal människa" kan förväntas klara av i ett "normalt samhälle".

Det är en semantisk och filosofisk debatt, lika mycket som det är en hälsovetenskaplig och politisk sådan.

 

[escodobe]

Nej, det där är helt uppåt väggarna fel. Amfetaminmissbrukarna klättrar på väggarna eller monterar ned dom... Heroinisterna står och sover.

Jag måste erkänna att jag ofta blir sjukt imponerad av våra äldre amfetaminmissbrukare. Att dom överlever liksom! Dom kommer klara sig 100 gånger bättre än mig i om apokalypsen kommer.

 

[skiesabove]

Många högpresterande kontorsråttor skulle definitivt frysa eller svälta vid total kollaps . Det är liksom helt olika skills och mentaliteter som behövs, och dessutom rejält med förkunskap. Det är många med höga löner och fina karriärer som inte klarar av ett skit ute i naturen.

Men också många med olika typer av funktionsvariationer, beroenden, osv.

 

[super]

Nä, det stämmer väl ändå inte..?

mfl

Sorry fick hjärnsläpp och tänkte fel.

 

[MJLee]

Det är en mycket liten andel av jordens befolkning som har utretts och fått en diagnos och ännu färre tillgång till medicinering. Majoriteten av befolkningen, särskilt utanför västvärlden har fullt upp med att överleva. Prata med kvinnor i slummen som jobbar 18 timmar om dygnet, uppfostrar barn, prostituerar sig för att kunna köpa mat, inte har tillgång till basal läkarvård, rent vatten, och knappt tak över huvudet (korrugerad plåt) och kläder på kroppen.

Vi i väst/Sverige är privilegierade med att vi har ett samhälle och ett välstånd och vård där det finns både diagnoser och anpassning. Eftersom NPF som jag förstår det är medfött(?) så vore det underligt om just svenskar genetiskt är mer betingade än människor i andra delar av världen. Så att det moderna livet i Sverige gör det svårare att klara livet med NPF tror jag är en sanning med stor modifikation.

 

[Mabuse]

Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.

Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.

Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.

Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.

Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.

I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".

Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?

Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.

Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.

Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?

Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?

Det är ju ett kontroversiellt ämne. Givetvis har de som har en funktionsnedsättning svårigheter på en nivå som andra inte har, men på samma sätt som neurotypiska kan ha svårt att förstå hur det är att ha en nedsättning, så tycker jag man ibland stöter på föreställningen att neurotypiska kan allt, kan anpassa sig hur mycket som helst hela tiden med lätthet, sprudlar av energi ständigt och aldrig har några problem. Det är ju inte heller sant.

Sen detta att det är hemskt att man ska "jobba bort livet" - alltså, när har det någonsin varit så att människan levt i något slags land av stekta sparvar där man inte behöver arbeta alls, utan bara kan göra det som faller en in? Om något slet väl folk mer ont förr (om de inte var stenrik överklass med ärvd förmögenhet eller liknande). Gamla tiders torpare och arbetare hade väl inte oceaner av fritid? Vi vill ju ha en massa saker, kläder och mat och hus och värme och sjukvård och utbildning och allt vad det är, och allt det kräver i regel arbete, särskilt om man bor här. Jag skriver detta i ett varmt rum som någon annan har byggt och värmt, men då behöver jag ju dra mitt strå till stacken och göra något för andra jag med.

Och vill jag inte ha något av andra utan bara sköta mig själv i vårt klimat lär jag ju få jobba sju dagar i veckan, och sen ändå gå en förtidig död till mötes av någon behandlingsbar sjukdom.

 

[Mabuse]

Jag tror, utan att ha någon som helst utbildning på området, att vi är så pass långt ifrån vårt evolutionära ursprung att vi liksom inte fungerar längre. De naturliga beteenden som vi uttryckte som tex stenåldersmänniskor - hur många av dem har vi möjlighet att uttrycka idag? Hur många timmar/dag arbetade man på den tiden?

Jag tror att många skulle potentiellt må mentalt mycket bättre om det blev någon form av apokalyps där vi tvingas till att leva som vi egentligen är skapade. Jag vet att jag åtminstone skulle det - förutom att min ena medicin skulle försvinna givetvis. Så jag skulle nog dö bland de första, men om vi bortser från den lilla detaljen

Jag tror absolut inte att vi är gjorda för att arbeta så mycket som vi gör, bo så isolerat som vi gör osv osv. Jag tror att gemeneman inte har möjlighet att få sina beteendebehov tillfredsställda alls i vår moderna värld.

Stenåldersmänniskan som bodde i Sverige levde väl ett liv som var, som man säger, "poor, nasty, brutish, and short". Tänk dig själv av försöka överleva en vinter utan metallverktyg, i ett hus du byggt själv med en flintyxa, men kläder du tillverkat själv, och mat som du odla med typ en pinne till hjälp. Jag misstänker att man skulle få lägga dygnets alla ljusa timmar på att fixa kläder, hitta mat, samla ved, osv. I slutänden skulle man ändå dö tidigt av svält och sjukdom.

I princip skulle jag säga att det går knappt att bo i den här delen av världen om man ska leva som en stenåldersmänniska.