Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

[nyponros]

Han som var min största och första kärlek. Som jag trodde jag skulle dela hela livet med. Som jag älskade så högt att ord inte kan beskriva och han mig. Han finns inte längre, han har tagit sitt liv.

Han var sjuk, djupt deprimerad och missbrukade diverse droger. Min vardag kantades av oro och lögner. Jag kämpade så för honom men när hans sjuka sida svikit för djupt och för många gånger så var jag tvungen att lämna, för att inte gå under själv.
Det är två månader sedan nu, och han lovade att hålla huvudet högt och ta hand om sig själv, och inte röra några mera droger. Nu har han tagit en överdos och finns inte mer.

Han som jag delat mitt allra innersta med. Han som viskat i mitt öra att han älskar mig mer än allt på jorden, att han vill leva hela livet med mig och att jag betyder mer för honom än någon annan. Han som jag tröstat, vaggat och oroat mig oändligt för. Som jag älskat så det gör ont. Han är död.


Jag har försökt gå vidare genom att sätta locket på och tränga undan alla känslor. Som om den tiden inte fanns. Jag hade blivit så trasig och det var så destruktivt, vårt förhållande det sista halvåret när han var som sjukast. Nu när han inte finns mer känner jag bara att det var mitt fel, att jag borde stannat, stöttat mer, funnits mer. Även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer än jag gjorde, att jag gjorde allt i min makt för honom och lite till. Hans syster sa till mig att han förmodligen levt längre på grund av mig. Jag hoppas så att det är så.


Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom det här?
Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen?
Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

 

[Lajke]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Har inga bra råd, men en stor KRAM får du i alla fall! Beklagar verkligen.

 

[Zarro]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Försökte han någonsin få hjälp på annat sätt?
Förstår dina känslor & sorg men om du hade stannat så hade du brukat våld på dig själv.
Hoppas att du har någon som du kan prata med.
Kram!!

 

[Peppery]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Beklagar verkligen. Snälla du, lägg inte skulden på dig själv, det kan aldrig bli ditt fel. Det är något som han gjorde mot sig själv, eller snarare, som drogerna gjorde mot honom låter det som.
Ta hand om dej, kram.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Han var hos tusen läkare, men ville inte riktigt erkänna hur illa det var utan försökte hålla upp en finare fasad. Många skulle bli väldigt chockade om de visste vad som pågick bakom stängda dörrar, han var världens ordentligaste kille utåt sett. Men sedan i våras har han varit sjukskriven mer eller mindre konstant för utbrändhet och depression och ständigt varit på vårdcentralen och hos några psykiatrier.

Dessvärre försökte han självmedicinera som han gjort i många år tidigare och trodde att han skulle lösa sina problem själv. Det var efter ett stort krampanfall där vi fick åka med honom i ambulans till sjukhuset som han började inse allvaret, tror jag. Men han orkade inte. Det känns så himla orättvist, för han var världens underbaraste kille bortsett från hans sjuka sida. Brydde sig alltid om hur alla andra mådde. Och jag har älskat honom mer än jag älskat mig själv.

 

[Krystalline]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Kram. En jättejättestor.

 

[Ankpower]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Beklagar verkligen. kram!

 

[doglover]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Det är INTE ditt fel. Du har absolut ingen skuld alls i hans mående och beslut. Andas och ta saker en i taget.

 

[Sleepan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Kära älskade finaste Nypon!
Åh vad det gör ont att läsa det här...

Jag vill först och främst säga att INGET är ditt fel.
Han bestämde själv över sitt egna liv, och det var han som tog sig till det stadie i livet där han var.

Du har funnits för honom och stöttat honom så bra du bara kunnat, samtidigt som du satt ditt eget mående på spel.
Det inte konstigt alls att du känner skuld, för så fungerar vi människor - men du ska inte behöva göra det. Du har funnits där, du har försökt, du har gjort vad du kunnat - men det var hans beslut och det var han som bestämde hur det skulle sluta.

Du verkar vara en så genomfantastisk människa och det gör ont i mig att du ska behöva må så dåligt. Du kommer ta dig igenom det här med, men att det känns för jävligt - det förstår jag.

Massor av kramar!

 

[Riley]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Fy sjutton vad genuint genomvidrigt, jag känner ju inte alls dig men det känns ändå som om du är ungefär den sista personen som förtjänar att må så dåligt.

Jag kan inte säga mer än de andra gjort, du har INGEN skuld.
Jag beklagar så mycket och jättekram till dig.

 

[NotlikeI]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom det här?
Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen?
Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

En förlust så stor kommer aldrig vara lätt att ta sig igenom.
Jag förlorade min pappa alldeles för tidigt, för snart ett år sedan. Några månader efter honom förlorade jag en barndomsvän i en motorcykelsolycka. Jag har nog aldrig känt mig så tom och jag hade väldigt mycket skuld. Jag ser det ännu som mitt fel att båda dog. Det var jag som smittade pappa med den hemska förkyldningen som fick hans hjärta att inte orka mer (han hade precis blivit bra från lunginflammation och hade dåligt hjärta) och det var jag som ställde in träffen med min barndomsvän som gjorde att han istället bestämde sig för att sätta sig på motorcykeln.

En sak jag kan säga är att det hjälper inget till att lägga skulden på sig själv! Personen kommer aldrig tillbaka, hur mycket man än önskar att man gjort saker annorlunda. Hur många gånger man går över det i huvudet, tills man inte längre orkar tänka på det, de kommer inte tillbaka.
Kände sådan stor skuld när jag väl log eller kände den minsta lyckan. Men jag försökte tänka på vad dem båda hade velat, inte minst pappa, och det fanns inget han hellre hade sett än att se mig lycklig! Jag hade väldigt fullt upp vid tillfället, kanske bra, kanske dåligt. Det påverkade mitt slutbetyg. Men det fanns något som höll mig sysselsatt och fyllde mina dagar och jag tror det är viktigt!
Du får tänka på vad denna man hade velat, för jag är säker på att han hade velat se dig lycklig, att du fortsätter leva varje dag.

Jag har aldrig riktigt tagit mig tiden till att sörja, har tagit mig stunder istället där jag tänker på dem jag förlorat, jag har många gånger velat ge upp på allt. Mitt liv är så himla långt ifrån tryggt, lyckligt och bra som det kan bli. Men jag tänker på att livet är en gåva. En gåva just jag har fått, det mesta värdefulla man kan ha. Det kan tas bort vilken dag som helst och därför har jag bestämt mig att leva varje dag, oavsett hur svart framtiden ser ut. Känns som om jag inte bara lever för mig, utan får pappa och för Jhonny.

1: Du kommer kunna ta dig igenom det! Man måste bara gå igenom alla stadier i sitt sörjande. Min chock la sig rätt fort. Sen kom förtvivlan och sen en lååång period av ren och skär ilska. Jag har varit så arg på livet, så arg på världen, arg på att jag måste gå igenom detta. Jag har skadat mig själv och personer runt mig. Jag har tappat vänner och gjort många dumma beslut. Men jag kände att jag behövde gå igenom det. Jag behövde vara arg! För jag känner mig straffad av livet, orättvist straffad att förlora den mest betydelsefulla person i mitt liv. Nu är jag lugnare, jag har börjat förstå att det enda jag kan göra är att leva vidare. Älska, skratta, gråta precis som innan. Saknaden är stor, men man överlever den med. Med tiden blir allt lättare.

2: Just nu känns det omöjligt att vara glad, kanske känner du även skuld av att skratta/le när du precis mist en betydelsefull person. Men det är INGET fel med att våga le och skratta. Man måste inte ligga hemma 24/7 och gråta för att sörja. Sorgen är något man bär med sig varje dag ändå.

 

[SundanceKid]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag beklagar sorgen.
Tillåt dig själv att sörja. Finns det någon i din bekantskapskrets som också kände honom som du kan dela sorgen med? Prata, prata och prata! Och låt det ta tid.

Hans missbruk hade du aldrig kunnat rå på. Hur hårt det än låter så måste man vilja det över allt annat för att ge upp ett sådant missbruk. Ingen annan kan göra det åt en. Tyvärr.

Att du stöttade honom när du hade möjlighet betyder nog mer för honom än du kan ana. Det är fruktansvärt tungt att ha ett missbruk och upprätthålla vänskapen med dem som inte missbrukar. Men att du faktiskt fanns där när du hade möjlighet är stort av dig. Starkt. Jag känner inte dig, men jag får en känsla av att du är stark.

Du kommer klara detta, det kommer inte vara lätt och det kommer göra fruktansvärt ont periodvis. Tiden läker inte sår, men såren gör mindre ont och tillslut blir dem ärr. Ärren finns där som en påminnelse.

Kämpa på. Gråt, skrik, prata, tänk och minns den tid ni hade tillsammans. Du är så mycket starkare än vad du anar.

Ta hand om dig. Många kramar!

 

[Jenka]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Stor tröstkram och jag beklagar sorgen!

Att lägga locket på känns bättre för stunden gissar jag, men är sällan bättre i längden. Förr eller senare kommer det ikapp och blir värre än innan, och under tiden lyckas man inte tränga undan det tillräckligt. Jag hoppas att du har någon du kan prata med?

Självklart är det INTE ditt fel! Man kan inte ta fullständigt ansvar över en annan människas liv. Du har gjort allt du kan och lite till, allt som någon kunde.

Tillåt dig sörja, tillåt dig att bara ligga och skrika eller vad som nu känns bäst. Men tillåt dit också att må bra. När du vill skratta, skratta. Du sörjer inte mindre eller låter honom betyda mindre bara för att du ler ibland, när du känner för det.

Och du, så otroligt fint skrivet! Jag hade sparat texten någonstans om jag var du.

 

[cherie]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag har ingenting att säga mer än att jag vill ge dig en stor kram och säga att du självklart inte har någon skuld i detta!

Kramar!

 

[Zarro]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Du gjorde så gott du kunde.Du kunde inte stanna bara för att för då hade du brukat våld på dig själv.Han ville inte inse själv hur han hade det.
Jag förstår verkligen hur det känns.Som sagt hoppas att du har någon du kan prata med.
Kramar!!

 

[villagegirl]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Shit vad hemskt, beklagar sorgen! Som de andra redan har skrivit, det var absolut inte ditt fel, försök att inte få skuldkänslor för det som hänt! Tyckte Jenka sa det bra ang sörja:

Tillåt dig sörja, tillåt dig att bara ligga och skrika eller vad som nu känns bäst. Men tillåt dit också att må bra. När du vill skratta, skratta. Du sörjer inte mindre eller låter honom betyda mindre bara för att du ler ibland, när du känner för det.

 

[Tassetass]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tillåt dig sörja, tillåt dig att bara ligga och skrika eller vad som nu känns bäst. Men tillåt dit också att må bra. När du vill skratta, skratta. Du sörjer inte mindre eller låter honom betyda mindre bara för att du ler ibland, när du känner för det.

Väldigt klokt sagt.

Nypon: Vänliga, vackra Nypon. Någon dag kommer du må bra igen, det är ganska makalöst hur många olika känslor vi kan känna samtidigt. Akut sorg brukar kunna knuffa undan det mesta under en tid och så får det vara men så småningom kommer glädjen kunna samexistera med sorgen.

När mamma dog tillät jag mig aldrig känna annat än sorg, ilska och skuld, allt som var bra trängde jag bort. När pappa dog så var jag väl en aning äldre och en aning klokare och jag fann att jag kunde vara glad även mitt i sorgen. Det ena utesluter inte det andra, helt enkelt.

Någon dag kommer du börja läka inombords. Men tänk inte på det nu, det behöver du inte göra. Nu ska du bara göra som Jenka skrev; gråt, skrik och må precis som du mår.

Och kom ihåg att dricka vatten, ät mat och sov när ögonlocken känns tillräckligt tunga. Inget blir sämre av att man är lite mätt och fått sova lite.

Tror du att jag kan hjälpa på något sätt så tveka inte att skicka ett PM.

Stor kram på dig!!

 

[GotAsecret]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Fina du...
De andra har sagt så mycket klokt så jag kan bara hålla med dem.
Det viktigaste är att du håller dig ovanför ytan, drick, ät, sov, gör så gott du kan med resten (och var inte rädd för att be om hjälp, vad det än må vara!).

Jag har varit i din sits.
För 9 år sedan tog ett ex livet av sig, någon månad efter att det tog slut mellan oss.
Han hade också missbruksproblem (mestadels alkohol samt självmedicinering) och ingen som helst livsglädje. Allt var nattsvart.
Under hela vår tid fick jag höra att han kommer ta livet av sig, en gång tog han en överdos och sköljde ner med sprit.
Han ringde mig, var rädd och ångrade sig.
Med honom kvar i luren ringde jag 112 och sedan kastade jag mig på cykeln och trampade dit.
Han klarade sig tack vare snabb insats - och han tackade mig "jag har aldrig varit så rädd..."
Hans föräldrar hade dragit sig undan pga hans drickande, men jag hade ändå fin kontakt med hans mamma.

Men så tog det slut mellan oss, och en tid senare träffade jag honom på ett ställe där jag hade praktik.
Det var jätteskönt, för vi skiljdes som "ovänner" (från hans/spritens sida) och att då få träffa honom nykter en sista gång var ovärderligt.
Han hade också ny tjej och verkade må mycket bättre - utåt.

Kort efter detta så hörde en gemensam bekant av sig och sa "X dog i natt..." och så berättade bekanten att han sagt till sin tjej att "nu tar jag livet av mig, följ med om du vill..."
Hon trodde honom antagligen inte, men när hon vaknade nästa morgon var han död.
Det var såklart svårt att acceptera första tiden, och ilskan mot tjejen som "skulle kunnat förhindra det" var enorm.
Tills jag insåg att det inte fanns något vi kunnat göra, det hade hänt förr eller senare ändå.
Han hade gett upp för länge sedan men försökte ändå hitta något som gav honom lite glädje och styrka sista tiden.

Begravningen var så himla jobbig. Jag grät så att mamma (ja, hon var med som moraliskt stöd, samt. två gemensamma vänner) trodde att jag skulle svimma.
Innan vi gick in i kyrkan kom hans mamma och kramade om mig, hon verkade vara gladare över att jag var där än hans dåvarande tjej

Första tiden var hemsk, så det var skönt att jag inte var ensam om det. Att jag hade stöd och vänner att prata med.
Efter en tid kom jag tillbaka på banan och vågade faktiskt ta steget vidare i livet.
Rädd såklart, och känslan av att jag faktiskt skrattade och var glad ibland trots att jag hade så ont och mådde så dåligt, var pissjobbig.
Jag tyckte det kändes som ett svek mot honom och naturligtvis kände jag även skuldkänslor och tyckte att "jag borde gjort mer..."

Men jo, jag har gått vidare. Jag fick mycket hjälp av psykiatrin när det var som värst också.
Jag tänker ofta på honom, minns våra fina stunder och att han faktiskt inte lider mer, att han har det bra nu.

En dag kommer du förhoppningsvis dit du också, men det måste få ta den tid det tar, lyssna inte på de som eventuellt säger "ingenting blir bättre av att du ältar" "men du, ryck upp dig, du kan inte sörja mer nu..." och så vidare, sorg har ingen tidsgräns.
Det finns inget som säger att man måste sluta sörja efter si eller så lång tid.

Många varma styrkekramar till dig!

 

[nullo-modo]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Snälla snälla lägg inte locket på som du kallar det, visst det känns bättre för stunden men sen sätter det sig i nacke, axlar och rygg och händer det nått mer så är det lätt att göra det igen för det funkade förra gången och så håller det på tills allt brister och det inte funkar lägre att hålla allt inne och när det brister då kommer allt du hållt inne flyga ut i en rasande fart.

Massa styrkte kramar och ta hand om dej, gör inte den missen att hålla det inne för tillslut vågar man inte göra någonting för rädslan att det skall bubbla över.

 

[Killaloe]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag kan inte säga mer klokt än vad andra redan sagt, man jag kan skicka mängder med tankar till dig. Du har gjort allt du kan och det gör ont att du som verkar så himla fin och genomsnäll ska behöva ta dig igenom detta. Men det gör du! Ta hand om dig, ta vara på den kärlek du får av dina fina djur och våga be om hjälp eller sällskap av din omgivning när du behöver!

Många kramar även från mig!