Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

[SoffiProppi]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag är helt tom på ord, en gigantisk stor kram till dig!

 

[muppia]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

KL

Beklagar sorgen, alla andra har skrivit bra saker. Men dina inlägg gick rakt in i mitt hjärta.

Men! Du får visst uppleva mycket, även om han inte är i livet! Du har mycket kvar att leva för, du har mycket att se fram emot i framtiden. Men det är okej att inte se det just nu. Jag är nämligen rätt säker på att du kommer le igen. Du kommer älska igen. Lev för honom om du inte orkar leva för dig själv. Han hade nog inte velat att du slutade leva bara för han är borta.

KRAMAR!

 

[Fragile]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tänk på att allt han inte hann uppleva och vara med om vill han säkert att du ska uppleva innan du går bort
Det måste kännas tomt nu men en dag när du är redo kommer det bli lättare..

Jag har ingen egen erfarenhet så jag borde inte sitta här och säga hur det kommer bli men jag hoppas att du mår bättre snart och att du umgås mycket med de som älskar dig!

*stor kram till dig*
Och TACK för att du delar med dig.. får en annan att uppskatta livet mer, en tankeställare

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

*delvis kl*

Tack så väldigt mycket för kramar och alla fina ord!

Idag mår jag piss. Det var tacksägelsegudstjänst i förmiddags och jag skulle varit med, men jag har haft en helt sömnlös natt med massor av ångest och haft rejäl migrän sen i morse så jag kunde faktiskt inte ta mig iväg. Det känns så kasst, även om det bara är en vanlig gudstjänst där de bara säger namnen på de som gått bort på slutet. Min mamma tyckte inte alls att jag behövde gå när jag mådde dåligt, det är ju begravningen som är det viktiga och min kärlek var så lite troende som man kan vara. Men det känns ändå riktigt dåligt att jag inte kunde.

Begravningen är på torsdag och jag bävar så för den dagen, även om den känns väldigt viktig för avsked, framtida bearbetning och så. Inte för att jag ser fram emot tiden efteråt heller direkt...

Jag drömmer om honom varje gång jag sover och han är på min näthinna varje vaken sekund. Älskade!

 

[Poisonous]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Vet du vad?
Att du inte kan glädjas åt sjuttio år framöver är inte konstigt.
Jag mår bra för tillfället och jag kan inte heller se fram emot sjuttio år till. Det är för långt bort och det är helt okej.
Du kan inte påverka det som hände igår eller det som kommer hända imorgon.
Det enda du kan påverka är det som händer just nu.
Du kan påverka om du ska kliva upp ur sängen eller inte, äta eller inte.
Och det gör inget för det är helt normalt. Du kan planera och försöka för flera dagar framöver, men så länge dagen inte kommit kan du ändå inte påverka det.

Så ligg kvar i sängen, ät glass, minns honom, påverka dig själv i nuet och en dag i taget.
En dag i taget är enda sättet vi kan leva ändå.

Och angående smärtan och gudstjänsten.
Smärtan låter oss veta att det var någon som var värd smärtan när vi förlorade dem. Jag tror vi alla varit mer oroliga om du inte känt något. Och jag tror att ju ondare det gör, desto mer var dom värd det.

Ha inte dåligt samvete eller må dåligt över om du inte gick dit.
Om han pratat med dig om det? Vad tror du han hade sagt? Förmodligen något om att det var onödigt med tanke på att han inte var troende själv

Kram Nypon!

 

[MalanMjöl]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Alla andra har skrivit så många bra och fina saker så vill bara ge dig en STOR KRAM fina nypon!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Nu har vi haft begravning för den jag älskar allra mest. Den var det jobbigaste och mest fruktansvärda jag varit med om bortsett från när jag fick reda på att han gått bort. Jag satt mellan hans pappa och hans syster och stod med dem och hans mamma framme vid kistan innan alla andra fick gå fram. Det kändes så otroligt overkligt och samtidigt så träffande, han är död, han finns inte mer, hans skal låg i kistan där och hans själ har flugit upp till himlen. Hans bild på kistan och alla fina blommor. De vackra sångerna med texter som högg som tusen knivar i hjärtat. Vi kvar, utan honom, med en sorg och saknad som inte är jämförbar med något annat.

Kvällen efter var jag ute på promenad sent på kvällen, det var bara jag och en stjärnklar himmel. Jag grät så jag knappt kunde andas, stannade vid en lyktstolpe och tittade upp i himlen. Jag var på ett motionsspår med hundratals lysande lyktstolpar bakom och framför mig, men i samma ögonblick som jag snyftade fram " Jag älskar dig så himla mkt *****", så slocknade precis den lyktstolpen jag stod bredvid. Bara den. Den var släckt kanske 20 sekunder, sen tändes den igen. Jag vill så gärna tro att det var han.

 

[Hallonsoda]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Åh du inga ord finns som ens kan antyda något som är av värde för dig men jag vill ge dig den största kram du kan tänka dig! Du verkar vara så fin! Gör som muppia säger, lev vidare för hans skull. Kram kram kram kram kram kram kram

 

[Anonym_]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Kramkramkram.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Om du vill tro att det var han, så gör det. Vem vet liksom?

KRAM på dig!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack så jättemycket för era kramar!!

Nu är det en vecka sedan begravningen och den har vart jävligt tuff.
I lördags åkte jag och hans syster till ullared och var där en heldag, skönt sätt att skingra tankarna på. Vi pratade jättemycket om honom och grät lite vid lunchen men annars kunde vi distrahera oss, och sen var jag hos dem på kvällen. Annars har dagarna varit så sjukt jobbiga. Jag jobbade i söndags för första gången och började gråta 4 gånger. Igår var jag i skolan för första gången, och tårarna rann precis hela tiden. Sen har jag fått jätteurladdningar varje dag och bara gråtit och skakat hysteriskt jättelänge. Kan inte förstå och acceptera att han inte finns.

Idag gick det lite bättre i skolan, mkt pga att jag tog en sömntablett igår som är väldigt stark och gör mig lite mindre ångestfylld även dagen efter, tills min lärare började prata om olika sätt att ta sitt liv på och hur det är att hitta någon som skjutit sig i munnen, hängt sig osv väldigt ingående. Nu är vi rätt säkra på att min kärlek INTE tog sitt liv utan det var en intox, men jag fick ändå spelet inombords och var tvungen att gå ut och störtlipa en stund. Kändes rätt jävla onödigt av honom, som vet precis vad som hänt och dessutom såg mig sitta och gråta konstant i flera timmar igår.


Hade jag inte haft min familj och mina nära vänner som jag inte vill skada så hade jag inte varit här idag. Ingenting har en mening. Jag vill bara vara hos honom. Jag skulle göra vad som helst.

 

[lizan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Men fy vad hemskt av läraren. Ok att det kanske är något som måste tas upp, men om han behövde göra det just idag kunde han väl kanske ha tagit dig åt sidan först (eller redan igår) och sagt att idag ska vi prata om det här och ja.. kanske säga att det helt enkelt är ok om du inte är med om du känner att det blir för mycket eller nåt sånt.

KRAM på dig!

 

[Krystalline]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Supermegajättekram.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Ja det var jävligt onödigt...
Det var inget väsentligt what so ever, lektionen handlade om hjärtinfarkt. Han skämdes nog över det för han vågade inte titta mig i ögonen ens när jag kom tillbaka till klassrummet. En ursäkt eller något hade ju suttit fint iaf.

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack för kramen!!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

*kl*


Jag tänker på honom precis hela tiden.
Hans finns med mig i varje steg.
Jag älskar honom så mycket, och måste försöka leva för hans skull, för att han inte fick. Det är bara så jävla svårt...
För en vecka sedan var det urnsättning för honom. Bara jag och hans mamma, pappa och syster. Så fruktansvärt att se hans namn på urnan, och se den firas ner i jorden. Hans namn på ett kors. Orättvist, och overkligt.

http://www.youtube.com/watch?v=oOHa7ubMFBA&feature=youtu.be
Sjunger en fin låt till honom.

 

[Killaloe]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Jag vill bara skicka lite fler styrkekramar! Jag tänker på dig med jämna mellanrum och jag tycker du är så otroligt stark som fortsätter försöka även när det är orättvist och hemskt och jävligt!

 

[Sleepan]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Stor kram härifrån med!
Och du, du sjunger vansinnigt vackert!

 

[nyponros]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Tack snälla ni.
Det är så fruktansvärt jävla jobbigt så det finns inte.
Jag håller ihop hyfsat på dagarna. Jobbar, går i skolan, går på stan, fikar, promenerar. När jag gör det sätter jag hjärnan i ett mode där detta inte har hänt, det är mitt sätt att klara av det just nu. Jag lyckas på något sätt oftast att distansera tankarna när jag är ute bland folk. Det värsta är att när jag kommer hem och är själv så blir det så jävla jobbigt. När hjärnan orkar eller tvingas att inse vad det egentligen är som har hänt och hur det känns. Så fort jag tänker på annat än totala ytligheter relaterar jag till något som har med den här mardrömmen att göra och då brister det. Därför försöker jag distrahera mig med hjärndöda saker. Smink, kläder, realityserier (även om det också får mig att bryta ihop då och då, speciellt när folk är kära), vänners galna fylleupptåg.

Just nu kör jag på överlevnadsinstinkt. Klara av en dag i taget, på vilket sätt det nu än kan vara. Hoppas att jag en dag ska vilja leva igen. Jag är stark, förvånansvärt stark till och med. Men en stor del av det som jag brukade vara är borta. Mitt hjärta är så trasigt.

 

[lady_vip]

Sv: Hur ska jag någonsin kunna le igen, när han är död?

Det är inte så konstigt att du bryter ihop. Inte heller konstigt att du försöker distrahera dig med annat!

Får du något stöd som kurator eller psykolog? Det kanske är för tidigt för dig, men kan ju vara skönt att sitta och gråta lite hos någon som ser det kanske varje dag.